Jag kan stolt säga att jag inte saknar dig längre. Den stora klumpen när någon frågar mig om jag saknar dig är borta, den har slutat växa i halsen på mig. Och när någon numera frågar hur jag mår så behöver jag inte tvinga mig själv till att visa ett leende och säga bra bara för att smälta bort det som plågar mig som mest. Det värsta är att dom gångerna då jag stolt säger att jag inte saknar dig längre är när mer än två ögon strävar efter ett svar utav mig. När saknaden står i vägen är det så jävla svårt att vara stolt. Det är svårt att tvinga fram ett leende när det inte vill sitta där. Det är svårt. För när jag i min ensamhet säger att jag inte saknar dig längre är jag inte så stolt.