Eftersom ebba har varit ganska dålig på att uppdatera idag, så tänkte jag att jag kunde skriva några rader om min allra bästa vän. nu tänker ni, orkar inte läsa hennes babbel, bara sån text om hur mycket hon betyder och blablabla... läs inte då, ingen tvingar er. men jag vill skriva detta och det kommer från mitt hjärta, faktiskt.
kommer ni ihåg när man var mindre, hade det som allra bäst? typ sex års åldern? min syster och ebbas syser ida, hade börjat i samma klass i typ ettan eller förskolan så min mamma, jag och min syster kom hem till familjen bengtsson så emma och ida kunde leka. men så var det inte sån pinsam stämning. kommer inte riktigt ihåg allt men den dagen slutade med att jag och ebba satt på bordet och drack kaffe. haha, crazy redan då! men asså sen har bara allt fortsatt som ett rött band som har blivit avklippt några gånger. i trean så lekte vi typ varje dag, alltid vi. liksom ingen annan och ingen kunde stoppa oss. på sommarlovet var vi varje dag. sen typ klipptes bandet när vi började skolan, varför vet ingen av oss. men det bara gjordes.  vi var som man sa då någon gång i femman eller fyran, typ en dag. sen inte mer. men när vi kom i samma konfirmationsgrupp så knöt vi samman bandet igen, en knut som man inte kan knyta upp igen. det är vi nu och ingen annan. men london resan var verkligen en stor del av vår vänskap som började brinna (vänskapsbandet), det ända vi snackade om innan london var att vi skulle ha så himla kul i london, hon och jag. och saken är att london, vi hade så himla kul också! london gjorde oss tajtare. och nu menar jag såklart också att vi hade kul innan london också, det hade vi. men efter london har vi liksom inte kunnat sära på oss. jag menar det bandet vi har nu, det är starkar än någonsin. liksom vi kan sitta och skratta åt varandra och åt inget alls. vi webba menas hon satt och bajsa. vem gör det liksom? om jag säger nått, så säger ebba: men det tänkte jag också på! liksom precis som att hon kan läsa mina tankar, fast hon bara kollar på mig. hon kanske har magiska krafter? vem vet? nej men det jag säger nu, är att jag kan inte leva utan ebba. kan verkligen inte det. när hon var i italien var det som en mardröm för mig, saknade henne varje dag. det finns ingen som ebba, ingen. jag älskar henne över hela mitt hjärta. min andra halva är vad hon är. är inte hel utan henne, jag är halv, är inte jag.
Ebba Fredrika Bengtsson, du är allt för mig, allt. jag älskar dig lika mycket som det finns vatten på jorden. ♥