Han med stort H har lämnat mig. Han är inte kär i mig längre. Inte kär i mig. Hans känslor har försvunnit trots att mina finns kvar. Jag dög inte. Räckte inte till. Jag gjorde allt jag kunde. Skulle ha gjort allt han bett om, men det spelade ingen roll. Han vill fortfarande inte ha mig. Jag lyckades inte behålla honom, hade inget som fick honom att stanna. Inte hos mig. Med mig. Han vet saker om mig som ingen annan vän vet. Han fick mig att lita på honom. Tro på honom och hans känslor. Sedan lämnade han mig i ett mörker. I ett ingenting.

Jag skulle ha gett honom allt. Allt jag möjligtvis kunde ge honom. Skulle ha gett honom solen om den var min att ge. Men det var den inte och kanske är det just solen han behövde. Det var i alla fall något jag inte kunde ge. För jag gav honom allt av mig. Hela mig. Satsade helhjärtat med hela min själ. Men för honom var det inte tillräckligt. Jag var inte tillräcklig. Han är den ende jag har skrivit ett kärleksbrev till. Den ende som fått äga mitt hjärta fullständigt. Den ende som jag vågade berätta allt för. Den ende…