Att le ett litet leende gör ont i mig, det svider. Du vet som när du skrapa upp ditt knä första gången i grusen när du va runt sex vårar? det är ingenting gämfört med den graden, ingenting. Jag vill le och jag vill skratta på riktigt men det går inte. Mitt leénde är gjort för honom, nu är det bara det fulaste som finns! Det svider för mycket, skrapsåret han lämnade kvar svider för mycket. Det svider, skadar, hatar. Jag hatar att gråta för honom. Han är inte ens värd det. Men.. om han inte är värd det, varför slösar jag mitt liv på honom då? han tog över min sommar. Och nu sitter jag här och slösar min tid på att skriva om han. Exakt han.

Jag går sönder, rasar ner, som en vulkan. Min värld snurar,skakar, som en jordbävning. Jag låter mig själv falla,kvävas i tårar, som en tsunami.Men varför igentligen? - written by me.