If the boat is sinking I know you won't let me drown



Hej alla Ebbas läsare! Det är Erika här (och om ni inte är nya så vet ni förmodligen vem jag är). Eftersom Ebba sticker till italien (och vi kan ju låtsas att jag inte alls är avundsjuk och så..) så bad Ebba mig gästblogga i två veckor ungefär medans hon då inte kommer ha tillgång till någon dator speciellt ofta. Om det är några nya läsare så kanske jag borde presentera mig? Och hur jag och Ebba träffades eftersom jag bor i Vänersborg och hon Trelleborg.

(Ni som vet hur vi träffades behöver inte läsa, 'cuz it's a long story bro): Allt började med att jag var 10 år och året var 2005 och skulle på min första utomlandsresa någonsin. Första dagen var allt så nytt, såg ingen annan svensk what so ever och räknade med att jag skulle vara själv hela veckan ut. Jag och min pappa drog ut på stan samma kväll och såg en tant göra såna där "flätor" (ni kommer säkert ihåg? såna flätor alla kom hem med efter dom varit utomlands). Vi stannade och kolla och 1, 2, 3 så står det en äldre dam och börjar prata med min pappa. Jag ser direkt att hon har med sig två småtjejor som såg ut att vara i min ålder.. Och helt plötsligt ur ingenstans frågade Ebbas farmor oss om vi ville följa med och äta glass nere vid stranden, och liksom vem säger nej till glass? Inte jag iallfall. Så efter vi hade ätit glass i all tystnad jag Ebba och Ida så frågade vi om vi fick gå till stranden själva. = When it all starts.

Vi frågar direkt efter varandras ålder, Ebba var 9 jag var 10 och Ida 11. Kommer ihåg att vi kallade oss "Tripp, trapp, trull" och vi alla klickade direkt. Sen kommer jag inte ihåg mer än att jag vaknar upp nästa dag och springer ner till poolen för att se dom komma ner från deras trappa och jag skriker "Ida, Ebba!!!" Och vi bara helt random börjar "leka" tillsammans. Sen lämnade inte vi varandras sida under hela vistelsen. Och vi har hållt kontakten sedan dess. Och nu i efterhand har Ebba berättat att hon hade velat gå fram till mig hela första dagen (då jag inte hade sett dom) och hennes farmor hade pushat henne till att gå fram med hon hade inte vågat.

Och här är vi nu.. Sex år in på våran vänskap som inte ens går att förklara. Även om vi bara träffas ungefär varje/varannat lov så känns det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Vi är helt galet lika. Och jag vet att vi kommer hålla ihop livet ut. För jag kommer aldrig lämna hennes sida.

Så nu vet ni typ 1% av våran historia tillsammans för er som aldrig riktigt fattat hurfan vi känner varandra.
Åter kommer tomorrow med gamla bilder, en frågestund om Ebba - där jag kommer svara på ALLTING ärligt och några videosar. Stay tuned..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback